Jaha, i morgon kväll var det då dags, ett kraftprov utan dess
like. Marathon? vad är det?. Nä nu snackar vi tuffare än så, nämligen 100km som dessutom pågår under hela natten. För min del är det debut på distansen som blir den längsta jag någonsin sprungit. Jag känner stor respekt för att ställa mig på startlinjen och det som komma skall. Är jag laddad? Ingen aning. Jag har kört på som vanligt och försökt att inte ändra något varken i träningen eller i kosten.
Kolhydratladdar jag? Näe, eller jag äter lite extra så jag får nog i mig mer kolhydrater än jag brukar. Däremot har jag satsat på lite extra fett och protein. Jag vill inte känna mig tung på startlinjen och tror inte att jag gynnas av en kolhydratladdning då jag ska springa under så många timmar. Dessutom har jag aldrig testat det tidigare så det vore ju dumt att prova nu :).
Vätskeladdar jag? Nej! Jag dricker som vanligt och kommer att
satsa på att dricka på varje vätskestation. Dessutom binder man ju extra vätska på grund av ökat kolhydratintag,
Kommer jag äta under loppet? Vet inte, har aldrig behövt det tidigare men nu är det längre och kommer att kräva mer energi. Jag har därför valt att lägga ut ätbar energi på några stationer för att känna att jag har om jag vill. Förhoppningsvis klarar jag mig på vätska.
Vilken fart kommer jag att hålla? Haha, detta har jag ingen aning
om. Jag vet bara att jag ska göra mitt lopp och lägga mig i den fart som är
behaglig. Jag bryr mig inte om övriga löpare och kommer inte att göra något som
kan påverka loppet längre fram. Att springa 5-6 mil går ju bra, men tror att
loppet börjar på riktigt efter 7-8 mil. Dessutom är detta en tuff bana så jag
tror inte på att man ska tro för mycket om sin
kapacitet.
Vissa har tippat mig som guldkandidat, vilket jag verkligen inte gillar. Jag har gjort två bra ultralopp tidigare under våren, men det betyder inte att jag har större chans än någon annan. På en kortare distans är det lätt att förutse vem som kommer in som segrare. Under ett 100 kilometerslopp finns det så otroligt många andra faktorer som spelar in. Dagsformen absolut men även saker som man inte kan förutse. Skoskav, kramp, magproblem, mental kollaps, energibrist osv…. som kan vara avgörande. Näe, jag säger att alla som ställer upp har chans att vara först i mål. Självklart finns skillnad i träningsstatus men får man till exempel skoskav så spelar detta ingen roll.
Jag ska ha roligt och fokusera på ett bra lopp inget annat. Blir
det en bra tid och placering är det bara en bonus. Jag vet att det finns många
erfarna löpare runt omkring mig som har gjort detta flera gånger. Det
fantastiska med Ultra är ju trots allt att det handlar om att bemästra
distansen och att alla som tar sig i mål är vinnare.
Vi som ger oss ut i morgon kväll är nog lite tokiga, men tänkt
vilken glädje vi kommer känna när vi passerar mållinjen! Då är all smärta glömd
och vi kan känna oss stolta att vi klarat något som så få gör.
Glöm inte:
"Vilken dåre som helst kan springa maraton. Men det krävs en särskild sorts dåre
för att springa ultramaraton".
Jag är en dåre, och det står jag för :)
Nedan är min målbild från Lapland Ultra 2010 (lite suddig men men). Jag fegade och körde endast 21km. Min mamma Dock bemästrade hela distansen
like. Marathon? vad är det?. Nä nu snackar vi tuffare än så, nämligen 100km som dessutom pågår under hela natten. För min del är det debut på distansen som blir den längsta jag någonsin sprungit. Jag känner stor respekt för att ställa mig på startlinjen och det som komma skall. Är jag laddad? Ingen aning. Jag har kört på som vanligt och försökt att inte ändra något varken i träningen eller i kosten.
Kolhydratladdar jag? Näe, eller jag äter lite extra så jag får nog i mig mer kolhydrater än jag brukar. Däremot har jag satsat på lite extra fett och protein. Jag vill inte känna mig tung på startlinjen och tror inte att jag gynnas av en kolhydratladdning då jag ska springa under så många timmar. Dessutom har jag aldrig testat det tidigare så det vore ju dumt att prova nu :).
Vätskeladdar jag? Nej! Jag dricker som vanligt och kommer att
satsa på att dricka på varje vätskestation. Dessutom binder man ju extra vätska på grund av ökat kolhydratintag,
Kommer jag äta under loppet? Vet inte, har aldrig behövt det tidigare men nu är det längre och kommer att kräva mer energi. Jag har därför valt att lägga ut ätbar energi på några stationer för att känna att jag har om jag vill. Förhoppningsvis klarar jag mig på vätska.
Vilken fart kommer jag att hålla? Haha, detta har jag ingen aning
om. Jag vet bara att jag ska göra mitt lopp och lägga mig i den fart som är
behaglig. Jag bryr mig inte om övriga löpare och kommer inte att göra något som
kan påverka loppet längre fram. Att springa 5-6 mil går ju bra, men tror att
loppet börjar på riktigt efter 7-8 mil. Dessutom är detta en tuff bana så jag
tror inte på att man ska tro för mycket om sin
kapacitet.
Vissa har tippat mig som guldkandidat, vilket jag verkligen inte gillar. Jag har gjort två bra ultralopp tidigare under våren, men det betyder inte att jag har större chans än någon annan. På en kortare distans är det lätt att förutse vem som kommer in som segrare. Under ett 100 kilometerslopp finns det så otroligt många andra faktorer som spelar in. Dagsformen absolut men även saker som man inte kan förutse. Skoskav, kramp, magproblem, mental kollaps, energibrist osv…. som kan vara avgörande. Näe, jag säger att alla som ställer upp har chans att vara först i mål. Självklart finns skillnad i träningsstatus men får man till exempel skoskav så spelar detta ingen roll.
Jag ska ha roligt och fokusera på ett bra lopp inget annat. Blir
det en bra tid och placering är det bara en bonus. Jag vet att det finns många
erfarna löpare runt omkring mig som har gjort detta flera gånger. Det
fantastiska med Ultra är ju trots allt att det handlar om att bemästra
distansen och att alla som tar sig i mål är vinnare.
Vi som ger oss ut i morgon kväll är nog lite tokiga, men tänkt
vilken glädje vi kommer känna när vi passerar mållinjen! Då är all smärta glömd
och vi kan känna oss stolta att vi klarat något som så få gör.
Glöm inte:
"Vilken dåre som helst kan springa maraton. Men det krävs en särskild sorts dåre
för att springa ultramaraton".
Jag är en dåre, och det står jag för :)
Nedan är min målbild från Lapland Ultra 2010 (lite suddig men men). Jag fegade och körde endast 21km. Min mamma Dock bemästrade hela distansen
